Det jag ska berätta nu är inte lätt. Jag har gått igenom situationen i mitt huvud så många gånger och jag får ångest och gråter varje gång.

Jag sov hos lotta i natt, för att slippa gå upp så tidigt för att åka till jobbet. Jag parkerade min bil vid personalparkeringen. För att komma till psykavdelningarna måste man gå runt själva huvudbyggnaderna. Det var fortfarande mörkt ute, jag knallade på och skulle gå förbi södra entrén. ni som har varit där, vet säkert att det finns busshållplatser där. Jag såg en buss som närmade sig men var tvungen att vänta på att andra bilar skulle köra så jag gick över på övergångsstället ( dels var jag säker på att jag skulle hinna och om busschauffören hade tittat så hade han sett mig. SMACK. han körde på mig bakifrån. Jag slungades, rullandes längs med bussen och ned på assfalten. Jag kände ett däck som smekte min kropp från axel till tå och jag rullade fortfarande. Jag dör nu. Jag reste mig upp av ren panik innan bussen stannade, men föll ihop lika fort. Min väska som jag hade hållt i handen blev mosad av däcket. tanken på att om jag hade fallit några centimeter in mot bussen och blivit mosad själv, har slagit mig många gånger idag. Busschauffören hjälper mig upp från gatan och frågar om jag är ok. Jag hade inte ont då, så jag svarade att allt var okej. vittnen som hade hört smällen från en radie på tvåhundra meter, kom springade. I mitt chocktillstånd kommer jag inte ihåg vad de sa. efter att jag ställt mig på benen minns jag inte vad någon sa eller vad jag sa. men en sak minns jag - busschauffören "jag såg dig inte för jag tittade åt ett annat håll". Jag ville bara där ifrån. så jag började gå till min avd. för att jag skulle ju börja jobba vid 07. får inte komma försent. Jag gick som paralyserad till psykosmottagningen, ner i omklädningsrummet där jag får se min handledare M... jag stod i dörröppningen, sa inte ett ord. M stod som förstelnad och såg på mina söndertrasade kläder. "Vad har hänt?????" Då brast det...
Jag grät och grät och grät. Jag kunde inte få fram ett ord på flera minuter. till slut fick jag fram "jag blev på körd av en buss nyss." sa jag skakande.
Chocken bedövade min smärta men när jag kom till akuten började det värka i hela kroppen. De kunde inte hitta några skador invärtes. Jag har fortfrande ont i hela kroppen.

Min väska med innehåll blev mos. min jacka är demolerad och mina byxor är spruckna här och var. Jag är hel fortfarande, lite virrig och skärrad, men jag är fortfarande hel.

detta var det absolut värsta ja har varit med om. Rädslan lämnar mig gråtande åt ödet som ångestkroniker. Tanken på vilken tur jag hade och vad som kunde ha hänt, river i mig och det gör ondare än alla 110 blåmärken jag har.